Ludwig van Beethovenfödd 16 december 1770^[1] i Bonn, Kurfurstendömet Köln, död 26 mars 1827 i Wien, Österrike, var en tysk tonsättare och pianist.

Han verkade huvudsakligen inom den klassicistiska traditionen, men bidrog även till övergången till romantiken. Han har hyllats som en av de mest inflytelserika kompositörerna genom tiderna. Beethoven bosatte sig i Wien i tjugoårsåldern och studerade där under Joseph Haydn, den nydanande fulländaren av den klassiska sonaten. Han fick snabbt ett rykte om sig som pianovirtuos. Beethovens hörsel försämrades gradvis med början i tjugoårsåldern, men han fortsatte att komponera och dirigera, även sedan han blivit helt döv.

Medan Beethovens tidiga verk tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozarts och Haydns verk, kan hans senare alster sägas vara en övergång mellan wienklassicismen och romantiken. Hans verkförteckning innehåller bland annat nio symfonier, flera orkesteruvertyrer, 5 pianokonserter, 1 violinkonsert, 32 pianosonater, 10 violinsonater, flera kammarmusikverk (bland annat 16 stråkkvartetter, pianotrior) och operan Fidelio.

Beethovens största betydelse ligger i hans symfoniska verk som redan i Eroican omdefinierade musikformen, öppnade för rikare instrumentering och för den tiden våldsam dynamik, samt satte ut riktningen för generationer av framtida symfoniker. Alla symfoniska skapelser fick hädanefter finna sig i att bli jämförda med Beethovens verk:

• Symfoni nr 1 C-dur op.21 (1799-1800, första uppförande 1800)
• Symfoni nr 2 D-dur op.36 (1801-1802, första uppförande 1803)
• Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica" op.55 (1803, första uppförande 1805)
• Symfoni nr 4 B♭-dur op.60 (1806, första uppförande 1807)
• Symfoni nr 5 c-moll "Ödessymfonin" op.67 (1807–08, första uppförande 1808)
• Symfoni nr 6 F-dur "Pastoralsymfonin" op.68 (1808, första uppförande 1808)
• Symfoni nr 7 A-dur op.92 (1811-12, första uppförande 1813)
• Symfoni nr 8 F-dur op.93 (1812, första uppförande 1814)
• Symfoni nr 9 d-moll op.125 till Schillers ode An die Freude (1823–24, första uppförande 1824)
• Wellingtons Sieg op.91 (Slagsymfonin)

Beethoven utvecklade konsertformen (framför allt piano- och violinkonserter) från Mozarts form med hjälp av några nya angreppssätt. Inledningarna blev längre och mer symfoniska och leder till mer effektfull introduktion av solisten, speciellt från och med den tredje pianokonserten. Satserna i konserterna är sammanfogade till en helhet och i till exempel i fjärde och femte pianokonserten börjar gränserna mellan satserna att suddas ut. Det tonala innehållet håller på att ständigt utvidgas med bland annat vågade modulationer. Kejsarkonserten och violinkonserten ses som höjdpunkterna bland Beethovens konserter:

• Pianokonsert Ess-dur WoO 4 (1784)
• Violinkonsert C-dur WoO 5 (1790–92)
• Oboekonsert F-dur Hess 12 (1790–93?)
• Rondo för piano och orkester B♭-dur WoO 6 (1793)
• Pianokonsert nr 2 B♭-dur op.19 (1788-1801, publ 1801)
• Pianokonsert nr 1 C-dur op.15 (1795, publ 1801, första uppförande 1795)
• Pianokonsert nr 3 c-moll op.37 (1800-03, publ 1804, första uppförande 1803)
• Trippelkonsert för piano violin och cello C-dur op 56 (1804–05, publ 1807, första uppförande 1808)
• Pianokonsert nr 4 G-dur (1804–07, publ 1808, första uppförande 1807)
• Violinkonsert D-dur op.61 (1806, publ 1808, första uppförande 1806)
• Pianokonsert nr 5 Ess-dur Kejsarkonserten (1809, publ 1810, första uppförande 1811)

Beethovens pianosonater räknas till pianolitteraturens viktigaste milstenar och samtidigt återspeglar och dokumenterar de tonsättarens utveckling. Sonaterna kan delas upp i tre grupper - de tidiga op.2-22 och op.49 (med bland annat nr 8 Patétique op.13), mellanperioden op.26-31 (bland annat nr 14 Månskenssonaten op.27:2) och de sena op.53-111 (nr 21 Waldstein op.53, nr 23 Appassionata op.57, nr 29 op.106 Hammarklavier, nr 31 op.110 och nr 32 Op.111). Hans fem sista sonater, som har tillkommit under sju år under tonsättarens totala dövhet, visar ett större andligt djup och kan ses som ett inre samtal, ofta med omisskännlig smärta och förtvivlan. I de fem sista sonaterna använder sig Beethoven ofta av fuga. August Strindberg kallade Beethovens pianosonat op. 31:2 för Spöksonaten eftersom han tyckte sig höra anderöster i den.^[12]

Liksom pianosonaterna kan även Beethovens stråkkvartetter delas upp i tre perioder: den tidiga (1798–1800) Op.18 med sex kvartetter, mellanperioden op.53 (Razumovsky, 1806) med tre kvartetter, op.74 (Harpan 1809) och op.95 (Serioso 1810–11), och den sena perioden (1824–26) med op.127, op.132, op.130 med op.133 Stora fugan, op.131 och op.135. De sena stråkkvartetterna med sin expressivitet och friare musikalisk form står för en ny dimension i kammarmusiken.